Det blir allt vanligare med att människor väljer att ha mer personliga begravningar där glädje lyfts fram mer än sorg. När det kommer till performancekonstnären Marina Abramovic så blir hennes sista konstprojekt sin egen död.
Vad kan vara det bästa och sista en performanceartist gör om inte att sätta ihop sin egen begravning. Och om man då får styra och ställa själv, varför nöjer man sig då med att endast ha en grav. När Marina grå bort har hon planerat att ha inte bara en eller två gravplatser utan tre stycken.
Ingen ska veta var hon är begravd
Det intressanta med projekten är att hon kommer i de två andra gravarna att placera konstgjorda kroppar och ingen ska veta i vilket land den siktiga komemr befinna sig. De utvalda platserna är i de städer där hon har varit mest verksam och levt längst: New York, Amsterdam och Belgrad. Detta är mycket intressant då det blivit allt mer intressant för människor att när de befinner sig på resor, att just besöka gravplatser för att se var kända människor ligger begravda. Men Marina vet man inte om hon ligger där eller inte, så det sista skrattet kommer från henne, och om hennes begravning säger hon följande:
“De sörjande ska helst klä sig “som kackerlackor”, men de får om de så önskar även välja ljusa färger som rosa.”
Vi har tidigare skrivit ett inlägg om religion, och kanske hör det ihop att vi inte längre är lika troende som vi var förr och att vi med det vågar experimentera mer med vår sista vila?